Dagspressen och kvällstidningarna i Sverige (och sannolikt resten av världen) håller just nu på att begå kollektivt självmord i olika utsträckning. De gör det med hjälp av fyra taktiker:

1. Skvallertricket
Hur behåller man trovärdigheten som granskare av samhället när man på löpsedlarna drar rubriker som "Sexbråk om bonden i tv"? Självklart är det helt omöjligt. Det finns inte längre någon som tror på det som står i kvällstidningarna. Genom sin fokusering på skvaller och hårdvinklade nonsensnyheter har man visserligen lyckats hålla uppe läsarsiffrorna och lönsamheten men det har skett på bekostnad av den trovärdighet som fanns. Dagspressen följer försiktigt efter genom att hänga på trenden med listor över de rikaste, driva teser i sina artiklar mm.
Kanske har internet förstärkt den här trenden genom att lättsmälta och klatschiga, hårdvinklade rubriker med kända namn lockar flest att klicka.

2. Negativismen
Talade med en bekant häromdagen som är företagare och hade praktisk erfarenhet av hur många journalister jobbar idag. Tyvärr präntas det tidigt in i dem att "En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam”. Har man den synen så blir det självklart mest negativa texter i en tidning.
Personen ovan hade ringt till en tidning och sagt "jag har en positiv nyhet, vi kommer att anställa 100 personer i xxx". Reportern var måttligt intresserad och frågade "Jaha, ni ska inte säga upp någon i yyy då?".
"Nej", svarade företagaren, "Jag sa ju precis att vi skulle anställa en massa folk. Det är väl kul med en positiv nyhet".
"Nej, ring mig om ni ska lägga ett varsel", sa journalisten.
Bryter vi ner det på lokala dagstidningar så är det vanligt att föreningar och andra tipsar media om olika arrangemang som ska genomföras. Responsen från dagstidningen blir då inte sällan "vi kan komma dit och bevaka men någon förhandsartikel kan vi inte skriva, då får ni köpa en annons".
Precis det som dagspressen inte borde göra, titta bakåt och rapportera om det som har hänt. Fokus måste ligga framåt, bortsett från då det handlar om analys.
En allmän uppfattning hos många läsare är att det är för mycket negativa nyheter i tidningarna idag. Vissa tidningar har börjat uppmärksamma detta och med stolthet utropade en av dem (jag tror det var Sydsvenskan men har inte kvar artikeln) för en tid sedan att "nu ska vi ha en positiv nyhet varje dag". Och så undrar de varför färre och färre vill ha en morgontidning?

3. Bristen på självkritik
När jag surfade runt för att hitta definitionen av en nyhet via google halkade jag in på DN:s hemsida där de bland annat definierar en nyhet något bredare, om det sedan verkligen präglar deras bevakning låter jag vara osagt.
Dock fanns det bland vanliga frågor från läsarna svaret på frågan:
"Vad skiljer innehållet i DN från andra dagstidningar?"
Det blygsamma svaret blir:
"DN är bäst förstås. Vi är bredare än andra, vi skriver för läsare i alla åldrar som bor i hela landet och som har skilda intressen. Vi lägger tyngd på att förklara sammanhang, sätta in nyheter i ett större skeende, försöker förklara samtiden genom att analysera och att ge bakgrund. Samtidigt anstränger vi oss, genom både text och bild, för att ha rätt tilltal. Vi vill presentera materialet så att läsaren känner: Detta angår mig!"
Kanske detta är ett symptom på den brist på självkritik som alltför ofta präglar dagpressen i Sverige idag. Det syns extra tydligt då TS-siffror (upplagestatistik) presenteras och alla tidningar försöker vinkla sina artiklar så att det ska se ut som om de är störst, bäst och vackrast. En minskad upplaga kan ändå vändas till en uppgång genom en kreativitet som om den använts av ett annat företag hade resulterat i svarta rubriker om "Bluffade med siffror".
Även oviljan att publicera rättelser med samma genomslag som den felaktiga artikeln. Man tar helt enkelt inte ansvar för den skada som misstag kan ställa till med för de drabbade.

4. Peter och vargen
Ungefär var tredje vecka kör kvällstidningen löpsedeln i stil med "ont i tån kan vara okänd folksjukdom - så här ser du om du är drabbad".
Det är forskarlarm i tid och otid. Krigsrubriker kring bagateller. Det är chocker och folk som rasar. Den enda effekten är avtrubbning. Den dag någon verkligen rasar mot någonting så kommer läsarna att rycka på axlarna och tycka att det där är väl inget speciellt.
Precis som punkt 1 så skadar detta medias trovärdighet på ett allvarligt sätt. Ett bra sätt att mäta relevansen på en löpsedel är att surfa in på SVT Text för att se om de har med nyheten hos sig. Har de inte det är det allt som oftast inget viktigt.

Med dessa fyra taktiker håller dagstidningarna sakta på att gräva sin egen grav. Skillnaden jämfört med tidigare är att det är både billigare och enklare för människor att kommunicera med och informera likasinnade tack vare internet.
Det som dagspressen nonchalerar att bevaka frodas istället på nätet, via hemsidor. De som varit med ett tag (exempelvis föreningar som är äldre än 10-15 år) tycker att tidningarna nonchalerar dem och protesterar livligt via telefonsamtal till journalister, nyare företeelser förväntar sig inte bevakning och struntar därför helt i dagspressen.
Har ni exempelvis tänkt på hur obefintlig bevakningen av Sveriges största underhållningsindustri är idag? Datorspel är större än både film och musik men syns bara sporadiskt i de gamla pappersspalterna.
Dagspresen är inte längre vår främsta nyhetskälla, men värre för dem är att de inte längre är vår främsta källa för kunskap heller. Det är en roll som de fortfarande har chansen att ta, om de vågar lämna Hänt Extra-nischen och förnya sitt traditionstyngda arbetssätt.

Det finns en uppsjö av intressanta nyhetsbrev på webben. Ett av dem handlar mest om webben och skrivs av Gerry McGovern som fokuserar på tesen att 5% av din webbplats står för 25% av omsättningen - det gäller att veta vilken.
I sitt senaste veckobrev tog han upp vad du som ägare till en webbplats kan lära av Starbucks.
I korthet handlade det om att Starbucks upptäckte att de tappade försäljning för att det inte gick tillräckligt snabbt i kassorna. Det blev kö i självserveringen.
Nu är köer sällan ett problem på webben (bortsett från överbelastning) utan det är snarare att hitta rätt och att få svar på frågor som tar tid.
Gerry själv gav sig in på Lenovos sajt för att handla det som tidigare var IBM:s bärbara datorer men upptäckte att det inte var helt enkelt att beställa direkt där. Jag surfade själv in för att se vad han menade och upptäckte då en webbshop där man anger ca-priser och inte har några KÖP-knappar.
Istället ska man klicka på "Så här köper du" vilket leder till att webbplatsen tar paus och söker efter återförsäljare i någon minut.
Slutligen visar den en lista på tre svenska återförsäljare, tydlig länk till "Visa Lenovo-produkter hos inWarehouse". Ett klick där landar dig istället på felmeddelandet "sidan du söker finns inte hos inWarehouse"... Och där tappar man väl allt som oftast kunden.
Faktum är att bara en av de tre länkarna tar dig dit du förväntar och då landar du i en lång textlista över alla produkter, från datorer till batterier, nätadapters, hårddiskar. Det gäller att veta exakt vad man vill ha i det läget.
Jag är väl medveten om att den här webbplatsen kanske inte är ett föredöme i användarvänlighet. Hittar besökare direkt vad de letar efter?
Desto mer komplex och innehållsrik sajt, desto större krav på användbarhet och enkel navigering.

TV-licensen har debatterats flitigt de senaste dagarna. Någon konstaterade att den "faktiskt betalas av 90%" och att det var ett argument för att ministrarna minsann också borde göra det.
Självklart så. Men ingen ifrågasätter varför 10% eller mer smiter från avgiften. Hur är det möjligt att i 16 år klara sig undan?
Nej, jag tror inte på att utöka idiotin med tv-pendlare. Det finns ett mycket enkelt recept för att lösa det. Låt alla över 18 år vara med och betala solidariskt. Då skulle kostnaden bli mindre per person. Dessutom kan den dras direkt på skattsedeln i samband med deklarationen. Då kan man även lägga in ett fribelopp som säger att tjänar du under 50 000 kr under ett år slipper du betala.
I samma ögonblick som man tar detta logiska steg så kan också Radiotjänst i Kiruna fråntas detta meningslösa uppdrag som idag kostar 100-150 miljoner kronor av licenspengarna. Det kan man göra mycket tv för.
Inte nog med att själva verksamheten kostar pengar - de är dessutom så ineffektiva att beräkningar visar att de hushåll som struntar i att betala tv-licensen därmed undanhåller mellan 400 och 800 miljoner kronor - per år. Pengar som istället får betalas av oss som inte vågat strunta i det.
Steg 2 är självklart att se till att SVT gör det som bör vara syftet med en fri icke-kommersiell television - fokusera på dokumentärer, samhällsinformation och granskningar av olika myndigheter och företag.
Det är fullständigt idiotiskt att konkurrera med gratiskanaler som TV4, TV3 och kanal 5 om attraktiva sporträttigheter, utländska filmer och tv-serier. Vad är det för Public Service att köpa in tio år gamla amerikanska filmer? Eller att producera flams-underhållning för att locka tittare från TV4? Eller att lägga så mycket pengar på att visa OS och fotbolls-VM att all bevakning av mindre idrotter på hemmaplan drabbas av nedskärningar?
Som tv-skattebetalare (kalla saker vid dess rätta namn) så kan man faktiskt kräva en ordentlig Public Service. Idag slänger man ut mängder av pengar på fel saker, exempelvis att skicka ut inbetalningskort fyra gånger om året till ett par miljoner hushåll eller att satsa 100-tals miljoner på program som ändå hade sänts av andra kanaler...

Gammal Aftonbladet-artikel om tv-licensskolk

Byråkratin drabbar inte bara konsumenten direkt utan även indirekt genom att alla som säljer tv-apparater (och efter årsskiftet även datorer med tv-kort, mobiltelefoner med möjlighet att spela upp tv-bilder) måste rapportera in detta till Radiotjänst. Nu sker det till viss del automatiserat men det är helt meningslöst. Utgå istället från att alla svenskar antingen tittar på tv eller ser på radio. Sedan kan den som mot förmodan bor utom räckhåll för mobiltelefoni, fast telefon, bredband eller tv-signaler söka dispens för att slippa. Det kan inte vara många tusen människor det rör sig om.

Jag har aldrig någonsin förstått dem som säger "det finns ingenting att göra". Framför allt är det väldigt vanligt att det dyker upp i samband med nedläggningar av fritidgsgårdar "vad ska vi nu göra?". Men det kanske är ett symptom på det Sverige vi lever i där man känner sig tvungen att bygga spontanidrottsplatser. Med bättre organisation så ska vi tvinga fram spontanitet? Det är klart, idag är det kanske svårt för ungdomar att själva bygga egna mål och skapa planer för landhockey, fotboll eller liknande som alla tidigare generationer klarat av?
Det är möjligt att det beror på medfödd kreativitet (har ingen aning om ifall det kan vara medfött) eller något annat men sysslolös har jag aldrig någonsin känt mig i hela mitt liv.
Tvärtom. Det finns för mycket att göra. För många kul och roliga projekt som lockar till uppmärksamhet. Samtidigt som vi har de där rutinärendena som alltid måste utföras.
Jag har påbörjat ett antal böcker om time management men alltför ofta kört fast någonstans halvvägs. Men det finns en bok som jag kan rekommendera, det är "Allt gjort och tid att leva" av Mark Forster.
Han är på väg ut med en ny bok som jag ännu inte läst. Men han har även en hemsida med ett nyhetsbrev där man varje vecka kan få ett litet tips för att få bättre ordning på sitt liv och sin tid.
Nu är det ju inte så enkelt att man bara läser den där boken och sedan är alla problem lösta. De flesta av oss inser vad man egentligen skulle behöva göra men det svåra är att göra det. Att ha disciplin och fokusera på det som är viktigt.
Läs gärna mer på www.markforster.net
Hur kommer det sig att vissa människor verkar hinna med hur mycket saker som helst?